Filippa  Smeds

Om dagarna bloggar hon på Radar Magazine. Om nätterna... sover hon mest. Vi har träffat den här vackra lilla sparven (på svinhöga klackar) för att prata om blogg. Om att vara rödhårig. Och om en nödig kille i ryggsäck som tog henne på brösten en gång.

Jag började blogga förra året i slutet av februari. Jag hade varit i Frankrike på en språkresa, men åkte hem tidigare och hade inget att göra. Jag hade tänkt länge att jag borde börja blogga, och det kändes som en bra tidpunkt, just innan man tog studenten och så.
Jag tror jag förväntade mig att det skulle gå rätt bra.
Jag bara visste.
Ja, det gör man.
I början var det via Stockholm Streetstyle Jag fick en länk av dem: Då började jag få läsare. Sedan vann jag en tävling i Metro som Stockholms bäst klädda.
I två veckor.
Haha, ja. Mitt första modelljobb fick jag när jag två år gammal. Då var jag på omslaget för en mjölktidning. Sen började jag på riktigt hos Mikas när jag var fjorton. Då hade jag bara gjort smågrejer innan. Haha, nä. Mamma jobbade på ett skivbolag, så hon kände massa folk i branschen. Hon tyckte det var en kul grej bara. Mina föräldrar har aldrig försökt få mig att bli modell. En del katalogjobb och modereportage och reklam på teve. I somras gjorde jag en reklamfilm för Sony Ericsson, och nu är jag precis klar med en musikvideo för Name The Pet och så har jag blivit klippdocka på Looklet. Nu jobbar jag som modell, stylist och bloggar, och hoppas kunna leva på det. Jag hänger inte i nått modebloggsgäng egentligen. Men man hälsar på dom flesta. Min närmsta modebloggskompis är Karoline Fashion Flash Andersson. Vi pratar inte så mycket om andra bloggar. Jag tror att det är bra som modebloggare att inte umgås med andra modebloggare. Man hamnar i en bubbla. Mina kompisar läser inte bloggar, de läser knappt min blogg och det är rätt skönt. Ja, alltså jag blir ofta osäker när jag ska uppdatera och är rädd för att de inte kommer gilla mitt inlägg. Man är alltid orolig för vad läsarna ska tycka, och det kan vara ganska jobbigt. Nä, nästan aldrig. Men eftersom jag känner som jag gör uppdaterar jag inte så ofta. Jag vill göra bra grejer. Jag vill inte stressa med bloggen. Det behöver inte hända grejer hela tiden. Jo, minns ett SMS jag fick mitt i natten. Hej är det du som är Filippa Smeds. HJÄLP, tänkte jag. Någon har tagit sig in i mitt liv på nått sätt. Det är lite läskigt att finnas där ute och att alla kan se en. Men jag lämnar inte ut så mycket av mitt liv. Ju mer man lämnar ut, ju mer intressant blir man. Och då kan det bli läskigt. Det var ju en jättestor förändring i mitt liv och det kändes konstigt att inte skriva om det. Samtidigt hade jag inte skrivit om honom på det sättet innan. Jag vet inte varför, men jag ville dela med mig av det eftersom vi umgicks varje dag och var bästa kompisar. Jag blir stolt över mig själv och nyfiken på vad folk ska säga och kommentera. Nej, det är kul att få uppskattning, men det är inte allt. Det är viktigt att få feedback. För att vilja fortsätta blogga. Ja, det tycker jag. Jag har väldigt gulliga läsare, till skillnad från en del andra. Nej, det gör jag inte. Jag vet inte. Det är så konstigt att tänka sig själv som vuxen. Man kanske inte ska känna sig vuxen någonsin för då blir man tråkig. Jag vill inte bli tråkig. ! Jag känner att jag är mogen men kan vara väldigt barnslig. Min mamma är precis som jag skulle vilja bli när jag är stor. Hon är så klok och samtidigt så himla busig. Vi kan skämta om allt, och det tror jag är en bra kombination. Hon behandlar mig och mina syskon som likvärdiga människor, inte som barn. Men utan att vara oansvarig. ! Mäta allt? Hum. Ja, alltså... åh, svårt! Vilken himla svår fråga! Man kan väl mäta känslor, antar jag. Det känns i hjärtat. Olika starkt liksom. Man kan bli förälskad i ett plagg som man sedan aldrig använder igen. Det blir som korta och intensiva romanser. Sedan har man plagg som man använder hela tiden, som i ett längre förhållande. Sedan finns det intensiva långa romanser, som med mina skor. Ett par svarta pumps med halvklack. Jag har varit kär i dem sedan jag köpte dem, för jättelänge sedan. Ja, men jag var långt före med mina. Nej, men det är viktigt att man har en egen stil och inte tittar så mycket på alla andra. När jag och syrran solade på en gräsmatta. Vi låg där och blundade. Helt plötsligt kom det fram en nördig kille med glasögon och ryggsäck. Han sa ursäkta mig och klämde mig på brösten. Liksom en hand på varje. Det var skitkonstigt och jag hann inte springa efter honom. Jag blev chockad! Ja, och det är väldigt kul nu i efterhand. Jag mår inte dåligt av det. Men fan vad sjukt det var. Jag skulle nog köpa jättestora lägenheter till mina föräldrar i stan. I ett bra område. Så att dom får det de vill ha. Jag vill fortsätta vara generös. Jag bjuder nog mycket på saker utan att vilja ha saker tillbaka. För det kommer tillbaka på nått sätt ändå. Jag är ganska nöjd med det jag har. Jag känner mig hemma i Stockholm. Jag skulle köpa en större lägenhet i stan. Det skulle inte vara helt fel. Jag skulle vilja bli en superstjärna. Vad nu det innebär. Rockstjärna. Det skulle jag vilja bli. Men jag har ingen bra röst för det. Inte bara för att bli känd. Som känd kan man påverka folk så himla mycket. När jag var yngre mådde jag dåligt över mitt utseende. Jag har sett väldigt annorlunda ut med mitt röda hår och fräknarna. Det får man inte göra när man går i högstadiet. Folk var elaka. Man får stå ut med skit som rödhårig och man känner sig konstig och fel. Nu är jag glad över att jag ser ut som jag gör. Rödhåriga tjejer skriver och tackar för att jag hjälpt dem. Och det är värt allt. Verkligen allt. Jag vill nå ut till fler! Nej men det är inte det. Det är inte många som pratar om det här. Man känner sig så ensam eftersom det är ganska ovanligt att vara fräknig och rödhårig. Mina syskon är naturligt blonda. Det är bara jag i min familj och släkt som är rödhårig. Folk förstår inte hur mycket det påverkar en. Man får bara höra saker om sitt hår. Vare sig det är bra eller dåligt så handlar det bara om håret och fräknarna, det är som att det är det enda andra ser. Det sista man vill göra som rödhårig är att synas. Och det verkar vara det enda man gör. Man får konstiga blickar och folk pekar och skrattar. Jag tänkte ofta att de sa att jag var ful och att de hade internskämt om mig, typ hittade på smeknamn och sån skit. Det är nästan värre än att de säger saker till en. Ett tag, när det var som värst, kunde jag knappt lämna huset för jag var så rädd för det där. Jag ville inte gå ut. Efter högstadiet vände det lite. Jag bytte klass och miljö, man hittade folk man klickade med och det är viktigt tror jag. Att ha några som man verkligen kan lita på. Jag tror att jag aldrig riktigt hatade att vara rödhårig och ha fräknar. Om jag ville kunde jag ju ha färgat håret och sett ut precis som mina syskon. Men jag tänkte att nån gång så kommer det löna sig att se annorlunda ut. Och det har det verkligen gjort. Det har absolut bidragit till min utseendefixering. Och den har ju lett till allt det här jag har just nu, som bloggen och modelljobben och ...